rosorimittpiano.blogg.se

Idag har jag lärt mig att det bästa vore om jag gick barfota överallt. Träffade Tommy på Skekiro för att fixa kroppen lite. Känns bättre nu när man gått i skogen direkt efter också. Skogen...! Vad jag läntar tillbaka till skogen. Att vara ute varje dag. Att kunna öppna dörren och direkt vara ute på gården. Inget trapphus som hindrar en mentalt för att gå ut. Ingen äcklig lukt när du öppnar dörren utan istället känna ljudet av höns, häst och hund när lungorna fylls av lukten från koskit och blöt skog. Vilken känsla det skulle vara att känna allt det där nu. Men nu känner jag mig som instängd. I en lägenhet. Visserligen tillsammans med den man älskar men det hade varit härligare att bo hemma. Med familjen. Bo i sitt gamla rum med den man älskar. Träffa alla man är van att träffa varje dag.

 

Vad är meningen med att man ska plugga egentligen? Meningen med att man ska gå upp varje morgon, jobba och tjäna pengar bara för att pengarna ska försvinna på saker som man vill ha. Varför vill man ha saker?
Jag skulle vilja bo i mitt drömhus. Långt bort i skogen. 40 minuter från stan. Varje dag vakna och känna att idag ska jag göra någonting som kommer betyda någonting för mig och för dom jag älskar. Jag känner inte så när jag vaknar, tar mig till jobbet och tjänar dagens lön, kommer hem, träffar barnen i tre timmar, sitta och titta på tvn och sedan sova i 8 timmar, vakna och gör allt om igen.

Jag känner jag lever i fel tid. Jag är född 60 år för sent. Om jag hade haft samma medvetande som idag, fötts 1920, så skulle jag vara väldigt nöjd. Leva på mormor och morfars tid, leva som dom gjorde med jordbruk. Hårt liv, hård livsstil men jag skulle ändå känna att det var bättre än det livet jag lever nu.

 

Jag vill känna att varje dag betyder någonting. Inte känna att tiden rusar förbi.

Leva utan klocka. Leva efter mina behov. Är jag hungrig så gör jag mat. Behöver jag gå och kissa så gör jag det. Är jag trött så sover jag. Leva efter solen. Leva utan el. Leva TILLSAMMANS och inte bara med någon.

 

Mamma tipsade om ''Sveriges bästa hemtjänst''. Där insåg jag att livet lever man ensam. I ett hus elever en människa. En utländsk kvinna sa att det är lite konstigt att man lever som man gör i Sverige eftersom hon är van att släkt och familj lever tillsammans. Om det ändå vore så. Att alla man känner och är släkt med fick leva tillsammans som grannar. Tänker på Alla vi barn i bullerbyn... Bo grannar, lev tillsammans!